Våren kommer... våren kommer. Åtminstone är det vad almanackan förutspår. Ska försöka minnas att handla in påskefterrätten. Rulltårta, vispgrädde och persikohalvor. Glömmer aldrig Per-Åkes min förra året. Överraskningen.

För er som bor i Kungliga huvustaden kommer här ett hett tips: På Centrum för fotografi pågår nu en utställning av Mobila dokumentärredaktionen "Allt var så nyss - att åldras i Sverige". Det pågår i Stockholm fram till den 16 mars.

Sen kommer utställningen att åka på turné runtom i landet. Gå och se! Den är toppen.

Länk: http://www.centrumforfotografi.com/ 

Nog knallar man omkring även i februari. Fast man helst skulle vilja sitta inne, läsa böcker och dricka varm choklad. Nog hade det varit mer vilsamt att sitta vid brasan och bara titta rakt fram.

Men det var värt varje skalad potatis att få höra hur roligt Marit hade på senaste PRO-festen. De dansade och drack vin och skojade och bildade fraktioner, de mindes gamla fik i centrum och midsomrarna innan kolonistugorna revs. Och det på en tisdag, som om det inte fanns en morgondag. Undra på att hon såg lite blek ut om nosen.

Alltid har jag andan i halsen när jag kliver in i Karls hall. Den fräna doften av ovädrade rum slår emot mig och jag tänder lampan. Hela lägenheten är nedsläckt och tyst tills jag slår igen dörren och hör "Ja, hallå! Vem där?"

Tänder ljuset i köket. Tänder bordslampan i rummet där en liten gubbe ligger och kurrar i en hög med filtar och lakan.

- "Hej på dej, du! Hur är det?"

- "Ah, det är som vanligt. Det händer inget här."

Tömmer hinken. Upptäcker suspekta bruna märken lite här och där i badrummet och vid närmare koll lite här och var mellan rummet och hallen. Stålsätter mig och hjälper upp honom. Sätter Karl på en stol med ett glas mjölk och några chips, medan jag ordnar med lite korv och potatis.

-"Jaha. Vad har du för planer för kvällen, då?" Ropar jag medan jag öppnar sovrumsfönstret för vädring. Drar på mig ett förkläde och handskar, skakar filtar och byter ut lakan. Fort,fort (bara en kvart kvar). Kastar de stinkande lakanen i tvättkorgen.

-"Nej, jag har inga planer, sörru. Jag sitter väl ensam som vanligt."

Jag lyssnar med ett halvt öra, är redan i full färd med att torka toastolen, väggarna, dörrkarmar. Hör hur det kokar i köket, det börjar koka över. Drar av mig handskarna och förklädet och springer in i köket.

-"Ojdå... Men, vi kom ju överens om att du ska slå på TV:n och se om det finns något att kika på? Jag såg att det skulle vara ett program om fiske ikväll?"

-"Nej, sörru det är ingen mening med det... Vet du... Vet du förresten om någon trevlig dam som skulle kunna tänka sig lite sällskap?"

Jag blir full i skratt. Häller av vattnet och drar upp värmen på stekpannan.

-"Nämen, Kalle! Söker du fru?"

-"Ja... det vore roligt med lite sällskap, vet du."

Karl sitter ensam hela dagarna. På vintern vägrar han av sparsamhet att ha tänt på kvällarna, så han sitter ensam här i mörkret. Och drömmer om en fru, förstår jag nu. Hela hans hem bär spår av ett tidigare samliv. Men han talar aldrig om det andra namnet på brevinkastet. Kanske har han glömt att det sitter kvar.

-"Snart är det vår, Kalle. Då lovar jag att vi går ut och letar fru." Jag biter mig i tungan. Hur ska jag hinna det? Han har ju så korta pass.

-"Säger du det?"

-"Ja, visst. Det grejar vi. Men då får du lova att träna lite härhemma, så att du orkar gå ut med mig." Hör jag mig säga.

-"Då säger vi det. Vi får hoppas att tiden går fort."

-"Ja, det får vi."

Jag ställer fram korven och potatisen med en smörklick på och lite senap till.

-"Sådär, Kalle. Sköt om dig. Vi ses imorgon. Det ligger nya kläder på sängen. Jag låser"

Springer iväg. Är redan tio minuter försenad.

Arbetskläder är ett kapitel för sig. Jag beundrar Mia för hennes stora tatueringar och svarta kajalstreck. Att hon vågar visa sig så hos de gamla. För henne är det självklart att komma dit med hela sin person, i sina egna kläder: håliga lila, svarta. Med tusen armband på armarna och säkert fem hål i varje örsnibb.

Själv lider jag av svår prudentlighet. Kläderna åker in i smutshögen så fort jag kliver in genom dörren. Så jag har en egen liten hylla för mina arbetskläder. Ur den plockar jag varje dag dagens outfit. Med tiden blir kläderna alltmer urtvättade och illasittande. Jag passar alltmer in i bilden av ett utsjasat och fattigt - ja, fattigt - vårdbiträde.

Men så länge det är mina egna kläder, någorlunda, så står jag ut. Blir vi tvungna att börja med uniformer, ja, då slutar jag. 

Det finns en målning av Peter Tillberg som heter Är du lönsam lille vän? Den tänkte jag på i morse, när jag lyssnade på Ring P1. På bilden ser man en skolklass som sitter vid bänkar i raka rader. Allt på bilden: fönstren, utsikten, klotlamporna över deras huvuden, väggarna är återgivna i en gråblå skala. Barnen själva och deras bänkar är i olika färger, liksom deras teckningar på anslagstavlan.

Jag kom att tänka på den och hur gamla används som slagträn när människor vill vädra konstiga, eller låt oss säga snikna åsikter. Man kan få höra att det är cyniskt att ta emot flyktingar för att gamla "som betalat för sig" och byggt upp landet har det dåligt. Det är ett konstigt resonemang. Vad jag vet beror den hjälpen som gamla får inte på deras tidigare vandel. Jag hoppas att man inte gör kalkyler på vem som varit lönsam för samhället innan man beviljar exempelvis hemtjänst. Vad jag vet kan även de som varit sjukskrivna största delen av sin yrkesföra ålder få hjälp, det är deras mänskliga rätt att få hjälp. Det är min övertygelse och förhoppning att så är fallet. Något annat vill jag aldrig vara med om. Inte alla är och har varit lönsamma efter skolåldern, ändå är vi alla människor. Det är på sin plats att påpeka att många av mina arbetskamrater har invandrat. De betalar skatt - och är därmed med och betalar våra vårdtagares insatser. De frågar sig aldrig om Sven eller Solveig verkligen har gjort rätt för sig som unga, innan de hjälper till med bäddningen. Det vore på sin plats att skriva något om vad färgerna i målningen kan tänkas symbolisera, men jag avstår. Det framgår nog.

Under hela min uppväxt fick jag skämmas för att vara lillgammal.

Jag måste ha varit ett barn, elva eller tolv år gammal, när ett par ögon spändes i mig och min pappas röst väste "du, du är som en tant. I en flickas kropp." Orden brändes in i mitt skinn. Men på sistone börjar ärret förlora sin nedbrytande förmåga.

När jag var barn brukade min mamma läsa Oscar Wildes sagor för mig. Vi grät jämt efteråt och kunde prata om dem länge, ända till jag eller (oftast) mamma somnade.

Wilde lär vid något tillfälle ha uttryckt att "själen föds gammal och växer sig ung. Det är livets komedi. Kroppen föds ung och blir gammal. Det är livets tragedi." Det ligger en avgrund mellan den här insikten och min fars harmsna konstaterande.

Oscar Wilde blev aldrig gammal (bara 46, innan han avled i ett rum med förfärliga tapeter). Det kunde min mamma och jag också gråta över. I timmar. Vi hade unnat honom att få bli gammal. Eller ung, beroende på hur man ser det.

Kalle svimmade igår. Blek och förvirrad sjönk han ihop till en hög på vardagsrumsmattan.

Madde sträckte fram armarna, försökte hindra fallet. I ett slag hade den muntra stämningen "Vad fin du är!" "Nya byxor! och en helt ny skjorta!" förbytts till ångest och tumult. Hon minns inte mycket, bara att hon greppade telefonen och ringde ambulans. Sedan till arbetssamordnaren. Så satt hon där, på väg mot sjukhuset precis som planerat - fast under lite annorlunda former.

På sjukhuset fann man: haltande omvårdnad. Usel omvårdnad.

Maddes förtvivlan: alla samtal till vårdcentralen, månaders skrivna rapporter och nu: Kalle på en brits. Med blödande fötter och usla värden. Vem tänker då: Vad var det vi sa? Man tänker istället: Varför. Hur kan det gå så långt? Vi har ju sett och talat om. Bryr sig inte någon?

Kanske blir det en anmälan. Ska man pusta ut över att det inte är vårt fel? Att vården inte brast från vår sida? Varför bryr sig inte någon om vad vi säger och påtalar? Skriv! säger de, och vi skriver: Lappar, rapporter. Men vem läser?

Madde gick hem rödgråten och arg igår."Jag räcker inte till. Jag skulle ta hem honom, men det är väl inte meningen. Det är som ett hål i mig alltihopa, varenda en av dem är som ett hål. Jag räcker inte till alla."

Kalle ligger kvar på sjukhus, vi vet inte hur länge.