Så länge sedan jag satte mig ner och skrev sist. Och mycket har hänt.

Lova avled kvällen till dagen då hon fick veta att hon skulle in på ett hem. Fylla 100 hemma var vad hon tänkt sig. När jag kikar upp mot hennes fönster är det alltid vinter, och adventsstjärnan i mässing lyser klart mellan spetsgardiner.  Ett halvt glas vatten, ordna med bäddmadrassen. Hur glada vi var när morotsstuvningen blev så bra! Vi hade hjälpts åt, "små små bitar ska det vara", sade lova och hackade friskt. Och grädde. Och smör på det.

Vi gladdes åt systerbarnens besök och vi inväntade sommaren då benbrottet skulle vara läkt och hon skulle ut, en tvärhand lång och med en liten kasse dinglande på rullatorn. Istället täta sjukhusvistelser. Alltmer sällan sågs vi.

Klart att jag kommer Lova, och tar farväl.