Ibland händer det.

Att Agnes ser på mig och minns fotot hon lovat att visa ett par dagar tidigare. Eller att Karin har tagit sig ut på torget och in till PRO:s årsmöte där hon skaffar sig nya vänner. Det händer också, när man minst anar det, att Lennart lystrar till inför en nyhet som intresserar honom och till och med inleder ett samtal. Vid sådana tillfällen kan jag inte annat än börja tro på mirakel, eller misstro mitt eget omdöme.

Ha! Nu ska de vårdande anhöriga få mer hjälp. Jag tror det när jag ser det. Men - det låter väl förträffligt. Får man föreslå ett jämställdhetsbonus även där?

Gammal och gay är ett toppfint program, som jag tycker att många bör lyssna till. Om ni inte brukar lyssna på P1, så kan ni göra det på nätet, eller tanka hem:

http://www.sr.se/Podradio/xml/p1_tendens.xml

Bakom programmet står Emma Janke och Siri Ambjörnsson, och det sändes i Sveriges Radios program Tendens.

För ett gäng dagar sedan kom "Feministbrev nummer 43" från F!:s talperson Gudrun Schyman.

Det handlar om hennes 93-åriga mamma. Det är ett fint skrivet brev, tycker jag, som ni kan ta del av på:

http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=666

eller

http://www.schyman.se/frames/feministbrev_arkiv.html

Det händer ibland att jag söker efter andra med erfarenheter från vårdbiträdesarbetet. Ni som läser vet att det kan bli rätt mörkt här ibland, och då kan det ändå vara bra att veta att det inte handlar om paranoia, utan om upplevelser man delar med andra. Apropå mitt väldigt negativa inlägg den tredje i den här månaden...

" Precis som jag "bara" var en garderobiär på krogen, en lokalvårdare (som det så tjusigt heter..) på en privatmottagning, en dagisvikarie på ett föräldrakollektiv och ett vårdbiträde anställd av kommunen. Men OJ så mycket skit man fick ta. Alla Uppsala Kommuns brister sköljde över en av och till. Och jag glömmer ALDRIG tillfällen då anhöriga tittat på en som att man tillhörde en kastlös grupp och lämnade sin disk, mitt framför ögonen på en, precis som att man var deras jäv-a hembiträde. Och sen droppen, när enhetschefen satte ingångslöner till nyanställda killar som var högre än ens egen lön trots att man var inne på sitt femte år."

Det här hittade jag på: http://sophiedear.blogspot.com/2007/10/yrkesstolthet.html

Ibland vill jag bara gråta. Den med mig jämnårige anhörige som ser alldeles förbi mig ute på gatan, trots att han upprepade gånger mellan fyra väggar bedyrat sin tacksamhet för all omsorg om hans farmor. Ilskan är alldeles förlamande. Dottern Greta, som inte låter ett tillfälle gå förbi utan att säga "det här kan du verkligen. Du skulle komma och städa hos mig." Förödmjukelsen. Och sedan få höra att man är "duktig" för att man inte "väljer" a-kassa eller socialbidrag. Låt mig säga det, tydligt, utan omsvep, helt prosaiskt: I Sverige finns det attityder som inte skiljer sig så mycket från kastväsendets.

Och nu blir det svårt. För det är lätt hänt att man kastar en sten och så uptäcker man att man sitter i ett glashus, som det heter.

Även jag har en gammal farmor, och en mormor. Båda befinner sig visserligen långt borta, men ändå. Nog kunde jag ringa oftare. Nog kunde jag skicka ett kort i månaden istället för då och då, när andan faller på. Men i alla fall. I egenskap av vårdare så måste jag nog ändå få lov att önska mig. Önska sig får man så mycket man vill. Vad man sen får är en annan fråga. Man kan önska sig intresserade barn och barnbarn till de som är ensamma och inte längre klarar sig själva. Man kan önska sig engagemang för att de ska få komma ut och röra på sig, för att de ska få göra saker, komma ut, ha ett meningsfullt liv. Det är i ärlighetens namn för lite av det i alldeles för många fall.

Sedan vet jag ju om, och vill inte förringa alla de anhöriga som drar sitt, ofta, orimligt stora lass. En sak jag lagt märke till är att det ofta är en enda anhörig som står för det mesta av omsorgen/ansvaret. Företrädesvis en dotter eller fru, vilket svensk forskning också bekräftar. Hur kommer det sig att det är så? Jag undrar.

Heja sjuksköterskorna!

Delat ansvar, lika lön.

Snart är det vår tur.