- "... å så krusbär, tänkte jag." Jag ställer ner brickan med nyvattnade pelargoner på fönsterbrädet. I fåtöljen sitter Magda. Hon låtsasföljer inte längre min balansakt över vardagsrumsgolvet. Istället har hon blicken fästad någonstans långt borta.

- "Krusbär, säger du?"

- "Ja. Det tycker jag om. Fast det ska vara svårt, har jag läst på nätet, men, det gör inget."

- "Det är inte svårt med krusbär. Jag har en stor krusbärsbuske på lotten."

- "Har du? Åh. Det är så gott med krusbär. Tycker jag. Så jag vill också ha en sån. Jag har redan grävt fram ett bra ställe. Ska till plantskolan nu till helgen och skaffa en liten buske."

- "Du kan få en buske av mig." Magda knyter händerna över magen och vänder ansiktet mot mig. Hennes blick är en strimma, dimmig av starr.

- "Nämen."

- "Jo, ser du. För bredvid den stora busken närmast boden så växer det en liten som jag har drivit upp. Den är nog förresten rätt så stor nu, men mycket mindre än den andra. Den får du, om du gräver upp den själv."

Magda pratar ofta om sin lott. Hon odlar rosor och potatis, luktärter och hallon. I maj grät hon över vårbruket som hon inte längre kunde delta i. Magda oroar sig över ogräset som frodas i grusgången och vad grannarna tycker om att hon inte hunnit klippa ner buxbommen.

-"Fantastiskt! Är det säkert?"

-"Det är väl klart. Men du får hämta den själv."

-"Absolut. Är det långt?"

-"Tok. Det är ju alldeles utanför dörren. Runt knuten."

-"Där ser man. Då är det ju ingen konst."

-"Nej, ser du. Det går fort, om du har en kärra och en spade."