Senaste inläggen

Av vardbitradetssistasuck - 20 september 2009 23:00

Ingmar Bergman hade inte hemtjänst, utan en hushållerska. " Vid två tillfällen sa Bergman till mig att han var säker på att jag skulle skriva en bok om min tid hos honom. "Men eftersom du inte kan skriva", sa han, " så får du skaffa dig en jävligt bra spökskrivare och då är det bara att berätta".

Så berättar Anita Haglöf, som var hushållerska hos Ingmar Bergman, i Tom Alandhs film "Bergmans hushållerska".        Det är vackert gjort, tycker jag, att så mycket - ja nästan hela - filmen berättas genom hennes egna dagboksanteckningar. Anita är en intressant person, mycket olik så många andra som berättat om Bergman. Hon avstår från de löjeväckande imitationerna, från ett fritt spekulerande kring hans person. Man får en nära inblick i hennes arbete utan att ett uns av sentimentalism, effektsökeri eller andra groteskerier ställer sig i vägen. 

Anita är en länk i kedjan av hushållerskor och pigor som i generationer kantat generationer av borgarfamiljers liv. Bergmans antagande vad gäller sin hushållerskas skrivfärdigheter får i det ljuset väl närmast betraktas som en arkaisk instinkt. Eller en inlärd förtryckarmetod att använda mot den som han tvingats ta in på livet för att upprätthålla hans fysiska anständighet genom att ta sig an "skitgöromålen", och som kanske senare skulle kunna vända detta mot honom. Men Anita Haglöf är en modern person av sin tid. Vi får veta att hon är zonterapeut, och att hon arbetat i Dramatens kassa och växel under många år, innan hon började arbeta hos regissören. Man kan anta att hon, liksom så många andra av de som arbetar i teatrars kassör och växlar hade ett intresse för dramatik, för teater. Men det var en tanke som kanske aldrig slog regissören, eller så var han kanske inte intresserad.

Det är märkligt, för på det stora hela tyckte jag mig känna igen så mycket från min kontakt med somliga brukare inom hemtjänsten. De slåss vanvettigt för sitt och vi kan bara försöka förstå och stå ut med allt det som forsar ur dem. Som med barn som spottar och svär och slåss när de är alldeles för trötta. I det ljuset blir omvärldens lismande sätt att förhålla sig till denne gamle man mycket löjeväckande.

Anita Haglöfs bok kan inte bli annat än fantastisk.

ANNONS
Av vardbitradetssistasuck - 22 juli 2008 11:44

Så länge sedan jag satte mig ner och skrev sist. Och mycket har hänt.

Lova avled kvällen till dagen då hon fick veta att hon skulle in på ett hem. Fylla 100 hemma var vad hon tänkt sig. När jag kikar upp mot hennes fönster är det alltid vinter, och adventsstjärnan i mässing lyser klart mellan spetsgardiner.  Ett halvt glas vatten, ordna med bäddmadrassen. Hur glada vi var när morotsstuvningen blev så bra! Vi hade hjälpts åt, "små små bitar ska det vara", sade lova och hackade friskt. Och grädde. Och smör på det.

Vi gladdes åt systerbarnens besök och vi inväntade sommaren då benbrottet skulle vara läkt och hon skulle ut, en tvärhand lång och med en liten kasse dinglande på rullatorn. Istället täta sjukhusvistelser. Alltmer sällan sågs vi.

Klart att jag kommer Lova, och tar farväl.

ANNONS
Av vardbitradetssistasuck - 8 april 2008 16:39

Ibland händer det.

Att Agnes ser på mig och minns fotot hon lovat att visa ett par dagar tidigare. Eller att Karin har tagit sig ut på torget och in till PRO:s årsmöte där hon skaffar sig nya vänner. Det händer också, när man minst anar det, att Lennart lystrar till inför en nyhet som intresserar honom och till och med inleder ett samtal. Vid sådana tillfällen kan jag inte annat än börja tro på mirakel, eller misstro mitt eget omdöme.


Ha! Nu ska de vårdande anhöriga få mer hjälp. Jag tror det när jag ser det. Men - det låter väl förträffligt. Får man föreslå ett jämställdhetsbonus även där?

Av vardbitradetssistasuck - 8 april 2008 12:13

Gammal och gay är ett toppfint program, som jag tycker att många bör lyssna till. Om ni inte brukar lyssna på P1, så kan ni göra det på nätet, eller tanka hem:


http://www.sr.se/Podradio/xml/p1_tendens.xml


Bakom programmet står Emma Janke och Siri Ambjörnsson, och det sändes i Sveriges Radios program Tendens.

Av vardbitradetssistasuck - 8 april 2008 10:34

För ett gäng dagar sedan kom "Feministbrev nummer 43" från F!:s talperson Gudrun Schyman.

Det handlar om hennes 93-åriga mamma. Det är ett fint skrivet brev, tycker jag, som ni kan ta del av på:


http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=666

eller

http://www.schyman.se/frames/feministbrev_arkiv.html

Av vardbitradetssistasuck - 7 april 2008 17:24

Det händer ibland att jag söker efter andra med erfarenheter från vårdbiträdesarbetet. Ni som läser vet att det kan bli rätt mörkt här ibland, och då kan det ändå vara bra att veta att det inte handlar om paranoia, utan om upplevelser man delar med andra. Apropå mitt väldigt negativa inlägg den tredje i den här månaden...


" Precis som jag "bara" var en garderobiär på krogen, en lokalvårdare (som det så tjusigt heter..) på en privatmottagning, en dagisvikarie på ett föräldrakollektiv och ett vårdbiträde anställd av kommunen. Men OJ så mycket skit man fick ta. Alla Uppsala Kommuns brister sköljde över en av och till. Och jag glömmer ALDRIG tillfällen då anhöriga tittat på en som att man tillhörde en kastlös grupp och lämnade sin disk, mitt framför ögonen på en, precis som att man var deras jäv-a hembiträde. Och sen droppen, när enhetschefen satte ingångslöner till nyanställda killar som var högre än ens egen lön trots att man var inne på sitt femte år."


Det här hittade jag på: http://sophiedear.blogspot.com/2007/10/yrkesstolthet.html


Ibland vill jag bara gråta. Den med mig jämnårige anhörige som ser alldeles förbi mig ute på gatan, trots att han upprepade gånger mellan fyra väggar bedyrat sin tacksamhet för all omsorg om hans farmor. Ilskan är alldeles förlamande. Dottern Greta, som inte låter ett tillfälle gå förbi utan att säga "det här kan du verkligen. Du skulle komma och städa hos mig." Förödmjukelsen. Och sedan få höra att man är "duktig" för att man inte "väljer" a-kassa eller socialbidrag. Låt mig säga det, tydligt, utan omsvep, helt prosaiskt: I Sverige finns det attityder som inte skiljer sig så mycket från kastväsendets.

Av vardbitradetssistasuck - 3 april 2008 11:19

Och nu blir det svårt. För det är lätt hänt att man kastar en sten och så uptäcker man att man sitter i ett glashus, som det heter.

Även jag har en gammal farmor, och en mormor. Båda befinner sig visserligen långt borta, men ändå. Nog kunde jag ringa oftare. Nog kunde jag skicka ett kort i månaden istället för då och då, när andan faller på. Men i alla fall. I egenskap av vårdare så måste jag nog ändå få lov att önska mig. Önska sig får man så mycket man vill. Vad man sen får är en annan fråga. Man kan önska sig intresserade barn och barnbarn till de som är ensamma och inte längre klarar sig själva. Man kan önska sig engagemang för att de ska få komma ut och röra på sig, för att de ska få göra saker, komma ut, ha ett meningsfullt liv. Det är i ärlighetens namn för lite av det i alldeles för många fall.

Sedan vet jag ju om, och vill inte förringa alla de anhöriga som drar sitt, ofta, orimligt stora lass. En sak jag lagt märke till är att det ofta är en enda anhörig som står för det mesta av omsorgen/ansvaret. Företrädesvis en dotter eller fru, vilket svensk forskning också bekräftar. Hur kommer det sig att det är så? Jag undrar.

Av vardbitradetssistasuck - 1 april 2008 12:32

Heja sjuksköterskorna!

Delat ansvar, lika lön.

Snart är det vår tur.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se